Ibland tar det tid. När började jag skriva första meningen? Jag kommer inte längre ihåg årtalet men det var många år sedan nu. Däremot minns jag att jag satt på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm och att början på berättelsen bara rann ur mig. Jag skrev en första version och sedan kom annat emellan. Sånt som händer i livet. Men också andra berättelser som pockade på.
En dag tog jag fram texten igen, läste igenom och lät också några andra provläsa. Jag lyssnade på det de sa och funderade lite. Därefter ändrade jag en del. Sedan lät jag manuset ligga för att det kom annat emellan. Igen. Ja, så där har det hållit på. Nu sitter jag och petar i texten än en gång, det är finputsning som gäller. Jag gillar det. Jag sitter och mumlar meningar och lyssnar in rytmen. Låter ett par ord byta plats. Funderar på om ordet martyr verkligen ska vara med. Blir det övertydligt? När jag upptäcker tradiga upprepningar känns det lite jobbigt. Men det händer också att jag blir road av vissa formuleringar. Det är som om jag inte har skrivit dem själv.
Det är försommar. Genom mitt fönster ser jag hur ljuset får allt det gröna att skimra. Koltrastarna vet inte till sig av sånglust. Själv blir jag alldeles till mig när jag hittar synonymer till ”i alla fall” som jag så frikostigt strösslat med i texten. Jag ändrar, kommer på nya detaljer och ändrar allt som oftast tillbaka till det ursprungliga. För det var nog bättre i alla fall. Eller? Jag får hjälp med att läsa korrektur. Ingen upptäcker sina egna blinda fläckar. Ett proffs med skarpa ögon blir den ledstång som jag håller mig i när jag inte längre ser så klart.
Jag vet inte vad boken ska heta. Men den handlar om en kvinna som tappar fotfästet efter en skilsmässa. Hon går i terapi och nya människor kommer in i hennes liv. Och så bygger hon en kajak. Det får man reda på med en gång. Inledningen som jag skrev på tåget har jag inte ändrat på: Jag tänker bygga en kajak. Det handlar om att fokusera på något som tar tid, på något som jag inte vet det ringaste om. Det handlar om att skaffa en korsett som håller mig samman.
Snart ska jag ta nästa steg och trycka min bok. Då är det försent att låta ord byta plats och att hala tillbaka frågetecken eller ändra färg på kaffemuggar. Då är det bara att släppa taget. Och falla fritt.