Kajakbyggerskan. Det blev titeln på min roman. Nu paddlar Mia iväg från mig och jag kan bara stå där och vinka på stranden. Det blir ett hejdå. Och att säga hejdå är inte så lätt.
Jag ser på bokomslaget. På hennes rygg och på paddeln i luften. Jag släpper henne inte med blicken. Som om jag med min blotta närvaro skulle få henne att vända sig om och se på mig. Hon gör inte det. Hennes rygg är rak. Vart hon tar vägen är hennes ensak. Vi måste klippa banden nu och det verkar i det här läget som jag har svårast för det.
Hon kommer att träffa andra. Alla kommer inte att visa henne intresse när de ser henne komma glidande. Några kommer att ifrågasätta hennes paddlingsteknik. Och mena på att den inte är effektiv nog. Ytterligare några kommer kanske att möta hennes blick. Så som hon såg på mig för första gången.
Jag tar en kopp kaffe och gör just ingenting. Jag väntar. På att någon annan ska knacka på min dörr. Men det är för tidigt. För nära inpå. De enda ljud som hörs är att det knäpper i elementet och att kylskåpet brummar till. Lite irriterat, tycker jag. Jag tar en kopp kaffe till.
Kajakbyggerskan kommer ut på förlaget Hoi 21 augusti.