”Gå och tvätta händerna så är det mat!” ropar min svärson från köket. Det kommer så plötsligt. Faktiskt mitt i ett spännande uppdrag. Jag tittar på ”Firremannen” som tittar på mig och sakta skakar på huvudet. Jag skakar också på huvudet för jag är ”Supermormor” nu och min mantel rör sig stilla i kvällsbrisen. Men det så klart vi ändå säger ett tydligt och klart ja för det vankas soppa och pannkakor och det kurrar i magen. Vi avslutar vårt uppdrag, något annat är inte möjligt, men behåller våra förklädnader på när vi äter. Jag min hatt, mantel och mitt guldskärp. ”Firremannen” sin hatt, mantel och ögonmask. Våra telefoner ligger tryggt förvarade i flaket på motorcykeln som står parkerad i hallen.
Ett par dagar senare är jag rollfiguren Agnes. Jag och min kompis Raija repar på en pjäs som ska ha premiär i februari och manuset är klart. Tror vi. Vi tänker att vi är superkvinnor som kan göra allt själva. Men denna kväll kommer vi på att vi inte är några superkvinnor utan helt vanliga tanter som behöver lite hjälp. Vi ringer till en kompis och han säger ja. På det där entusiastiska sättet som när man var liten och tackade ja till att vara med på kurragömma när det redan börjat skymma. Och då förvandlas vi till superkvinnor igen. Jag känner en rörelse bakpå ryggen. Det är en flik av ”Supermormors” mantel som fladdrar till. Och precis allt i världen är möjligt!