Jag intervjuar min mamma som är 91 år. Hon säjer att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De samlades runt om henne och om de var glada fick hon dem att skratta ännu mer. Om någon var ledsen så spädde hon på tårarna.
Det finns ett hjälpmedel i form av ett öra som ibland finns uppsatt i klassrummen. När ljudnivån är så där på gränsen är den gul, är den för hög är den röd. Men även i de mest högljudda klasser där det röda örat har djupdykt i sitt färgbad, stannar allt upp när jag och min kollega börjar berätta. ”Det var en gång en ängel som mist sin ena vinge, en kille som kom ny till klassen, en gammal kvinna som var ensam och olycklig”.
Berättandets storhet, berättandets magi. Vi, alla, berättar hela tiden. Om oss själva, om något vi hört, om något vi sett med våra egna ögon.
För mig tog det ett halvt liv innan jag tveksamt öppnade dörren när det muntliga berättandet knackade på. Kanske trodde jag att det var en konst för speciellt utvalda. Men det behövs ju bara öron som lyssnar. Det visste min mamma redan när hon var fem och berättade sig själv fram i världen.